the secret life

jag har gjort det. jag har vägt mig. jag väger 55,8 kg. det är stört mycket för lilla mig. men det jobbigaste är inte längre vikten. det är att jag faktiskt inte kan äta någonting alls utan att må dåligt. jag vet att jag inte borde, men jag har väldigt lust att sluta äta helt, men min karaktär är svag. efter ett tag äter jag i alla fall. jag löser inte problemet genom att sluta äta för alltid heller. ska till läkaren om några dagar i alla fall. (okej jag har ett mål på att väga 50 kg. då ligger jag inte på min smalaste vikt utan min normala typ. vid 52 borde mina brallor passa kanske? hoppas). jag vet inte vem jag fightas med och vem jag fightas mot längre. allt är bara krig

  

den kramar sönder mig inifrån. aldrig känt såhär förut. ångesten. den kväver mig. önskar jag hade en hjälte här. jag klarar inte mig själv egentligen. eller jag klarar väl mig, men jag mår inte bra. jag orkar inte egentligen. det svänger sjukt mycket. igår låg jag vaken länge med hemska mardrömmar. rädda mig. jag ropade på honom. jag grät. jag rullade runt i ångest. vem vill bli tillsammans med någon som har ångest? men när jag var med honom hade jag aldrig ångest. det är bara han som vet. om han skulle säga till någon vet jag inte vad jag skulle göra - nej det skulle han aldrig göra. det skulle vara det största sveket mot mig. det gör så ont inombords. jag vill bara gråta, men jag har svårt att förklara varför. jag vet inte varför. jag orkar inte längre. ett steg till ett steg till orka.

perfektionist. ska lyckas jämt. ska alltid vara bäst. söker ingen uppmärksamhet, fast jag vill fortfarande att han ska se mig och tycka jag är snygg. det känns fine att allt är över. jag träffar honom ändå inte. vi bor långt bort ifrån varandra. han är den enda som skulle kunna hjälpa mig. människor är rädda för ätstörningar och har man det är man störd. det är inte okej. det är tabu. alla pratar ätstörningar. ingen fattar grejen. de tror de fattar. jag har en kompis som mår dåligt i allmänhet och hatar sig själv, och tar ut det bland annat på maten. för mig är det helt annorlunda. jag mår jättebra, men jag strävar efter perfektion. jag kan käka precis vad jag vill, sen plötsligt vill jag bara bli lite snyggare, fast jag redan har skitbra självförtroende och tycker jag är jättesnygg. måste bara fixa lite. bli lite snyggare. det går ju. så tänker jag. det suger.

okej, nu saknar jag honom lite. tryggheten. närheten. han brukade massera min mage och smeka mig försiktigt när jag mådde dåligt. jag glömmer honom aldrig. fast jag klarar mig utmärkt utan honom. det känns så otroligt långt borta. hejdå fågeln som flyger vid horisonten. det känns lite så faktiskt.

jag gråter nu för att jag mår dåligt i magen och kroppen. mamma ska boka tid hos läkare och kräva en ordentlig undersökning. jag hoppas de gör något nu. snälla laga min kropp. den bryter ner mig.

(jag älskar spotify)

kan inte välja vilket lag jag ska vara på. bli smal eller bara hälsosam. det går att kombinera. men det blir ändå krig i mitt huvud. när jag ändå kör racet kan jag glida med och bli smal på vägen. jag gör det. inte sluta äta eller äta lite. det är elakt mot kroppen. men lätt att falla i fällan när man är ensam i en vecka. okej imorgon på morgonen ska jag väga mig. jag ska göra det. om min kompis våg funkar. sen kanske jag väger mig en vecka efter det. bara för att checka om det blir skillnad. jag är snygg, men ska jag gå i klänning till nyår och jul vill jag ha fräschare ben. (åh vad jag tycker att jag själv låter töntig när jag läser det här - tur att min hjärna inte är skadad som den var i våras i alla fall. nu vet jag vad jag fightas mot. jag vet att jag lätt kan falla. på sätt och vis hatar jag att jag är kapabel att låta mig snubbla ner i träsket igen. whatever).

Vanligtvis saknar jag honom inte, men när jag påminns gör jag det lite. Jag vill kyssas i regn, i spöregn. Han var min hjälte. Det blev aldrig vi. Det blir aldrig vi, men jag skriver ner vår historia. Önskar jag kunde berätta för någon som brydde sig. Han är den enda som vet. Vet min verkliga story. Fast han finns inte kvar och när jag vill öppna upp finns det kanske inte längre någon som lyssnar.

 

jag vill bli frisk. (inte som frisk från ätstörningar. jag vill bara må bra. kunna äta och sånt. jag jobbar på det, men min mage sviker mig. varför mår jag illa jämt? varför håller jag på att spy fast jag inte vill? varför vill inte läkarna hjälpa mig? hjälper de mig inte kanske jag faller igen)

jag vill bli sund igen. jag vill sluta äta dålig mat. jag vill bli lite smalre. lite mer som förut. lite mer vältränad. jag behöver inte bli pinne och modellspinkig. det är inte det som är grejen. jag är sjukt snygg i alla fall. jag vill inte att mina ben ska gå ihop och jag vill vara lite mer fit. när jag är kry ska jag fortsätta träna lite då och då. plus att jag ska börja äta sundare.

nu är det verkligen slut på riktigt. bye bye boy. han var världsbäst, men allt talade emot oss. det var inte vår tid. jag tänker att det aldrig blir för det känns lättast då. och jag har inget problem med att gå vidare. jag är lycklig. jag kan uppleva hur mycket som helst, men han är finaste minnet i min hjärteask. nu vill jag ha kontroll igen. det är inte lätt att ha det i nuläget, efter omständigheterna. jag lever så tight inpå människor. jag jobbar med dem och bor med dem. men jag tänker ändå försöka bli smal och skapa kontroll igen. det känns lite som att jag slutligen landat. jag känner mig snygg även fast jag inte går ner i vikt. jag är skitsnygg. men det är väl inte fel att sträva efter perfektion? jag gillar när byxorna sitter lite löst. då känner jag mig ännu mer snygg. inte jättesmal, bara tappa lite. det blir bra. ta kontrollen igen. bara gör det.

jag ska inte vara extrem som förut. det går inte. jag ska vara sund och börja väga mig kanske. jag får se hur jag känner. inte väga mig så ofta, om jag börjar. (ska väga mig imorgon på morgonen, om jag vågar)