This is my secret burden
Jag har en liten benstomme. Jag är en lite människa. Det har jag alltid varit. Därför går jag i högklackat - då märks det inte riktigt. När jag började på gymnasiet slutade jag träna regelbundet och la väl på mig något kilo - ingen fara jag var fortfarande smal, bara inte superfit. Under andra året drabbades en klasskompis av ätstörningar. Hon blev extremt smal. Jag började tänka mer på vad jag åt. Jag försökte vara nyttig. 2008 kom och jag började springa varje morgon. Jag sprang inte för att gå ner i vikt, utan för att springa på MVG-tid på ett idrottstest. Jag fick grym kondition och min kropp var fräsch. Jag borde bli av med det där lilla överflödiga tänkte jag. Vilken superbra idé att köra atkins! Planen var såklart att köra det en månad och sedan sakta övergå till vanlig kost. Det gick ner, jag pallade inte - det gick upp, jag tog ny tag - ner och nästan perfekt, slappna av - uppåt... Jojjobantningen var ett faktum. Jag kunde inte sluta med dieten utan att gå upp mer än jag vägde innan. Jag var fast. När allt funkade bra med den och jag gick ner blev jag nojig och rädd för att bli för smal, eftersom jag är så liten. En kokosboll och allt rasade. Jag började hetsa igen. Dessutom är jag en känslomässigt instabil och impulsiv människa som saknar tålamod. För mig ska allting gå snabbt. Efter jul någon gång tröttnade jag efter ännu en viktuppgång. Jag bestämde mig för en fyra dagars fasta för att låta magen varva ner och sedan börja om och låta kolhydraterna följa med. Det spårade ur ganska snabbt. Jag frossade i kolhydrater. Jag gick upp i vikt. Jag ville inte använda mina jeans när låren gick ihop. Jag levde på sötsaker och mackor. Sedan krockade jag. Jag var hemma i en vecka och åt. Jag åt konstant. Godis mest. Jag kunde inte ha några kläder alls. Jag kan det fortfarande inte. Jag har försökt köra i det gamla spåret igen, men det funkar inte. Jag har inte vägt mig, men kläderna passar inte. Efter en och en halv vecka tröttnar jag och skiter i alltihop igen, eftersom det ändå inte funkar. Jag orkar inte längre. Jag måste få tillbaka min kropp igen. Vad gjorde det med ett kilo för mycket rumpa när jag mådde grymt. Nu får jag ångest när jag ska äta med de som inte känner till mina kostvanor (vilka visserligen varit bra för min känsliga mage - kort jag spelat på) och jag har ett extremt kontrollbehov som tvingar mig att kolla kolhydrathalten på allt. Kan ingen hjälpa mig? Jag ville komma till dietist förut men skolsyster sa att hon inte kunde fixa det. Piss. Hade jag fått hjälp hade jag kanske aldrig fångats här. Dieter är till för överviktiga. Jag hatar dieter. Det komiska är att ingen vet någonting. Visst, när jag bodde hemma påpekade familjen att jag itne käkade pasta. Men nu är de vana. Nu är jag ju lite smårund till och med - jag som altid varit smalis. Jag vill prata med någon, men det är så svårt att öppna sig. Jag har alltid varit stolt över att jag inte påverkas av omgivningen. Jag har alltid ätit massor mat - jag har alltid varit smal ändå. Lurad ner i fällan. Någon måste hjälpa mig. Vem kan?
