Okej åtgärd trots allt
Whatever. Inget funkar. Jag ska köra fruktfasta tills jag blir representabel typ. Ska börja när jag kan utan att behöva snika mig undan. När jag är hemma igen blir det sjukt lätt för det är sommar och jag bara glider livet på en kopp kaffe och frukt (och grönsaker). Ena stunden stabil och normal - nästa får jag panik och måste verkligen ta tag i situationen. Min syster är på så jag kommer tvingas och vi kommer peppa varandra. Jag ska väga mig i början och sen efter en vecka (får se hur länge jag pallar och hur länge syster vill). Jag har fått mkt mer bröst nu - det är det enda stället jag inte vill förlora fett på. Anledning till den plötsliga insikten att en åtgärd krävdes? >Jag kollade på bilder från i våras och julas. Och igår fick jag se bild från ett år sen. Det hjälper inte att alla bara: "Men shit vad smal du var alltså. Så sjukt snygga ben." Som om jag inte vet det. Som om jag inte visste att jag hade grymmaste kroppen. (Visserligen var mitt liv i julas matmässigt kaos och fruktansvärt.) Jag ska klara det här.
Detta är hållbart!
När jag kom hit vägde jag mig. Då var jag tjock och otränad. Sedan des har jag tränat mycket. Så nu har jag vägt mig igen. Jag väger lika mycket. Eftersom jag vet att jag ökat i muskelstyrka (och därmed även muskelmasa) ser jag det som en framgång. Alltså har jag förlorat fett. Det innebär en seger för mig. Allt är en seger om man väljer att göra det till en seger. Jag har slutat äta godis. För att jag inte ska känna mig fångad och styrd tillåter jag mig att fika på helgen (men inte godis - dvs choklad, min största bov). Jag känner mig skitsnygg. Jag hade i princip gett upp hoppet på att passa i mina jeans. Men helt plötsligt insåg jag att det går kanske, om jag vill. Jag tänker väga mig om en vecka, innan jag drar hem. Inte äkert att en vecka ger någon skillnad. Jag har insett att man måste ha tålamod. (vilket jag egentligen saknar). Jag kämpar för att må bra och jag mår jättebra just nu. Det känns inte som en omöjlighet längre att bli fit igen. Och det känns som att min lösning, om den funkar, kommer att hålla. Och är det inte det vi söker? Hållbara lösningar menar jag. That's it!
Balans och liv
Okej. För min egen skull skriver jag sanningen rätt ut bara. Jag vill se siffror framför mig. Sanna siffror. Verkligheten. Jag vill ha en snygg kropp, men mitt främsta mål är att kunna använda mina jeans igen. Egentligen borde jag bli jättesmal bara för att jag har en väldigt smal överkropp med stor rumpa och ganska stora ben. Min kropp skulle alltså varit snyggast skitsmal eftersom det skulle se normalt ut, proportionsmässigt. Men först måste mina byxor passa igen och sedan vill jag ha en fit kropp. Jag mår väldigt bra förutom att jag blivit begränsad klädmässigt. Jag tränar mycket för jag älskar på att röra på mig, inte för att jag måste. Jag springer eller dansar typ varje dag. Dessutom gör jag skitmånga armhävningar bara för att jag vill bli stark och få lite bredare axlar.
Sanningssiffror
Förut vägde jag 49 kg. (Jag är liten). Den vikten var jag nöjd med.
I vintras vägde jag 48 kg. Då var jag väldigt smal på överkroppen, men inte särskilt på benen. Jag gick på diet och blev rädd för att bli för smal i ansiktet och överkroppen (jag fattar inte varför ajg tappar allt fett där - helt stört)
Nu väger jag 55-56 kg. Det är sjukt mycket för att vara mig. Jag mår illa.
Jag vill faktiskt inte komma ner till någon speciell vikt egentligen. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna där jag är nu. När jag känner mig snygg ska jag väga mig och då kommer jag vara nöjd med det. Åh vilken befrielse att kunna skriva siffror rätt ut. Ingen vet ändå vem jag är. Jag är inte ätstörd men har också påverkats av medias utseendefixeringsfokus. Jag försöker nu hitta tillbaka till balansen jag hade innan mitt välmående och min kosthållning rubbades. (Och när mina jeans passade!)
Jag äter numera kolhydrater. Jag äter massa frukt (vilket förut var förbjudet i min värld på grund av sockerhalten). Jag försöker köpa hälften grönsaker i mina stora mål - inte som en diet utan en bestående livsstilsförändring. Jag är grönsaksnörd bör tilläggas. Älskar allt grönt och hatar sött. Mitt nya ledord är "Ät det du känner för, när du känner för det och aldrig mer än att du är mätt". Det är optimalt för mig med tanke på att jag inte gillar sötsaker och älskar grönt. Det enda jag ska lyssna på är min kropp. Jag ska inte låta sociala sammanhang störa min hälsa. Nu återstår att praktisera det också. Heja på mig!
Alltså denna idrottare är cool!
Sanningssiffror
Förut vägde jag 49 kg. (Jag är liten). Den vikten var jag nöjd med.
I vintras vägde jag 48 kg. Då var jag väldigt smal på överkroppen, men inte särskilt på benen. Jag gick på diet och blev rädd för att bli för smal i ansiktet och överkroppen (jag fattar inte varför ajg tappar allt fett där - helt stört)
Nu väger jag 55-56 kg. Det är sjukt mycket för att vara mig. Jag mår illa.
Jag vill faktiskt inte komma ner till någon speciell vikt egentligen. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna där jag är nu. När jag känner mig snygg ska jag väga mig och då kommer jag vara nöjd med det. Åh vilken befrielse att kunna skriva siffror rätt ut. Ingen vet ändå vem jag är. Jag är inte ätstörd men har också påverkats av medias utseendefixeringsfokus. Jag försöker nu hitta tillbaka till balansen jag hade innan mitt välmående och min kosthållning rubbades. (Och när mina jeans passade!)
Jag äter numera kolhydrater. Jag äter massa frukt (vilket förut var förbjudet i min värld på grund av sockerhalten). Jag försöker köpa hälften grönsaker i mina stora mål - inte som en diet utan en bestående livsstilsförändring. Jag är grönsaksnörd bör tilläggas. Älskar allt grönt och hatar sött. Mitt nya ledord är "Ät det du känner för, när du känner för det och aldrig mer än att du är mätt". Det är optimalt för mig med tanke på att jag inte gillar sötsaker och älskar grönt. Det enda jag ska lyssna på är min kropp. Jag ska inte låta sociala sammanhang störa min hälsa. Nu återstår att praktisera det också. Heja på mig!
Alltså denna idrottare är cool!
