Det svänger för mycket
Vissa stunder vill jag bara skita i att äta, bli jättesmal och chocka alla som tror att jag blivit en osund tjockis. Jag hatar att jag inte längre är den smala. Jag hatar att jag spårade ur. Jag hatar att jag saknar disciplin och självkontroll. Kan inte någon bara spola bort alla felsteg? Jag vill ha en kram. Jag vill prata. Är det bara jag som är svag och behöver någon att stödja mig emot? Hur tänkte jag att jag någonsin skulle klara mig själv hela livet? Som om jag skulle kunna leva ett stabilt liv.
Jag tror jag vet vad lösningen är. Jag tror det är dans. Jag tror jag borde börja dansa. Jag borde göra något som jag kan lägga all min extraenergi på och som jag älskar att göra. Då får jag en snygg kropp. Problemet är att jag omöjligt kan dansa i nuläget. omöjligt. Jag tror dans skulle kunna vara min räddning.
Kontroll
Jag vill vara smal egentligen. Han sa att jag hade perfekt kropp. Men det är inte vi och det kommer aldrig bli vi och därför måste jag bli smal för alla tycker kanske inte som honom. Hade det varit han som gällde hade jag inte behövt bli smalare, men nu är det inte han och då vill jag bli snygg som jag var förut. Naturligt smal. Skulle kunna börja träna (men jag jobbar typ 200% så det finns verkligen noll tid för det) och få en naturligt fin, vältränad kropp. Jag ska inte förstöra mitt liv igen. Jag ska inte spåra ur och kontrollera maten, men det skulle vara så enkelt då. Bli smal och snygg och oövervinnerlig. Typ så känns det. Ibland. Varför sket sig allt? Kunde det inte bara varit perfekt och enkelt?
Nej jag vill faktiskt inte få en spinkig modellkropp. Bara lite smalare igen. Som förut. Allt var så bra förut. Fast det tyckte jag inte då såklart. Jag vill ha kvar formerna, men slippa överflödigt fett. Åh vad töntig jag är. Det är verkligen patetiskt.
Seger!
Jag är så glad för att jag motstod fruktfastafrestelsen. Jag har övervägt att börja länge nu. Min syster vill gärna. För hon vet inte hur det är när man har fastnat. För mig är det farligt att fasta igen. Jag har ju äntligen hoppat ur det helvetiska bubblan. Jag får för allt i världen inte gå in igen. Jag äter skitonyttigt och är verkligen inte smal och fit som förut. Men jag är inte tjock. Jag är jättesnygg. Och jag mår galet bra. Ingen ska få störta mig igen. Jag tänker inte falla (tack för peppande kommentarer). Imorgon ska jag springa igen för att jag älskar att träna. Och jag gör mina armhävningar igen, för att jag älskar att träna och vill bli stark. Jag mår bra bra bra av det. Värdefullt. Jag är starkare nu. Mer fokuserad. Jag vill väl inte att någon annan ska leva mitt liv (typ min mat)? Nej dåså. Jag vinner! Jag klarar det här. (Visst är det jobbigt att jag ser på mig själv som tjock ofta, även fast mina lår till och med har mindre omfång än mina snygga kompisar. Men jag måste lära mig att byta perspektiv och se verkligheten. Det går bättre)
Okej åtgärd trots allt
Detta är hållbart!
När jag kom hit vägde jag mig. Då var jag tjock och otränad. Sedan des har jag tränat mycket. Så nu har jag vägt mig igen. Jag väger lika mycket. Eftersom jag vet att jag ökat i muskelstyrka (och därmed även muskelmasa) ser jag det som en framgång. Alltså har jag förlorat fett. Det innebär en seger för mig. Allt är en seger om man väljer att göra det till en seger. Jag har slutat äta godis. För att jag inte ska känna mig fångad och styrd tillåter jag mig att fika på helgen (men inte godis - dvs choklad, min största bov). Jag känner mig skitsnygg. Jag hade i princip gett upp hoppet på att passa i mina jeans. Men helt plötsligt insåg jag att det går kanske, om jag vill. Jag tänker väga mig om en vecka, innan jag drar hem. Inte äkert att en vecka ger någon skillnad. Jag har insett att man måste ha tålamod. (vilket jag egentligen saknar). Jag kämpar för att må bra och jag mår jättebra just nu. Det känns inte som en omöjlighet längre att bli fit igen. Och det känns som att min lösning, om den funkar, kommer att hålla. Och är det inte det vi söker? Hållbara lösningar menar jag. That's it!
Balans och liv
Sanningssiffror
Förut vägde jag 49 kg. (Jag är liten). Den vikten var jag nöjd med.
I vintras vägde jag 48 kg. Då var jag väldigt smal på överkroppen, men inte särskilt på benen. Jag gick på diet och blev rädd för att bli för smal i ansiktet och överkroppen (jag fattar inte varför ajg tappar allt fett där - helt stört)
Nu väger jag 55-56 kg. Det är sjukt mycket för att vara mig. Jag mår illa.
Jag vill faktiskt inte komma ner till någon speciell vikt egentligen. Det enda jag vet är att jag inte kan stanna där jag är nu. När jag känner mig snygg ska jag väga mig och då kommer jag vara nöjd med det. Åh vilken befrielse att kunna skriva siffror rätt ut. Ingen vet ändå vem jag är. Jag är inte ätstörd men har också påverkats av medias utseendefixeringsfokus. Jag försöker nu hitta tillbaka till balansen jag hade innan mitt välmående och min kosthållning rubbades. (Och när mina jeans passade!)
Jag äter numera kolhydrater. Jag äter massa frukt (vilket förut var förbjudet i min värld på grund av sockerhalten). Jag försöker köpa hälften grönsaker i mina stora mål - inte som en diet utan en bestående livsstilsförändring. Jag är grönsaksnörd bör tilläggas. Älskar allt grönt och hatar sött. Mitt nya ledord är "Ät det du känner för, när du känner för det och aldrig mer än att du är mätt". Det är optimalt för mig med tanke på att jag inte gillar sötsaker och älskar grönt. Det enda jag ska lyssna på är min kropp. Jag ska inte låta sociala sammanhang störa min hälsa. Nu återstår att praktisera det också. Heja på mig!
Alltså denna idrottare är cool!
Nyttig och normal
Jag släppte allt. Jag tränar rätt mycket. Jag har tänkt bli snygg och vältränad, inte supersmal. Mitt problem är fortfarande att jag hetsäter och käkar massa sött fast jag inte vill eller ens gillar det. Jag förstör bara träningen. Eller resultatet av den. Jag msåte bestämma mig för vad jag vill. Jag vet vad jag vill. Det enda jag behöver göra är att sluta käka godis och chips typ. Choklad mest. Jag msåte bara betämma mig. När jag gör det kommer jag bli fit - jag vet det. bara jag fortsätter träna mycket. Jag äter normalt annars. Säg nej bara. Varför är det så svårt? Varför försöker jag skapa mina egna fiender hela tiden? Jag älskar att springa. Jag har träningsvärk. Bestämma sig för att klara det. Bestämma att göra som man betämt sig för. Det är enkelt att klara. Ja, jag måste faktiskt ha en deal med någon - annars kommer jag inte komma igång, inte just nu, jag är för klen nu. Konstigt, för jag känner mig stark.
Hon är en av de som inspirerar mig, bland kvinnor som tränar och är nöjda, trivs och mår bra i sina vältränade, definitvit inte pinne-modell-kroppar. you go girls! Imorgon ska jag springa och bli skitstark. Jag har ett mål och en planidé!
Nu nu nu nu
(Kolla in drömkroppen på bilden!) Spårade ur och har hetsat så sjukt mycket. Köpte sjukt mycket äckligt lösviktsgodis till exempel. Jag tror jag har blivit ännu fetare. Undrar just om släkten kommer påpeka det. Hoppas inte, för jag orkar det verkligen inte det. Imorgon åker jag härifrån. Det hade varit lättare att tappa kilona här vet jag. Men jag måste verkligen bara fokusera nu. Jag börjar nu. Ett praktiskt steg gör det lättare. Nu ska jag slumra några timmar innan jag ska upp och fixa allt innan planet lyfter. Inte riktigt på humör för att resa (särskilt inte när jag känner mig tjock och jag har färgat håret vilket blev stört misslyckat så jag är jätteful). Fast jag tänker bestämma mig för att jag är skitsnygg. Han sa att jag var jättevacker idag. Jag kommer sakna honom. Vi kommer sakna varandra. Jag gillar livet och det är ett plus, så jag kommer leva vidare.
Okej jag sover nu. (Boy är lik Johnny Depp - ja han är stört snygg)
Ingen kontroll alls
Hets. Jag tappade kontrollen. Jag vet att Han tycker om mig precis som jag är. Jag vet att jag vill bli smal igen för jag hatar att inte känna mig snygg som jag brukar. Jag vill inte känna att mitt huvud ser ut som en ballong och att jag inte kan le normalt för att jag får dubbelhaka (känns det som). Jag ska googla lite dietkost nu. Funderar att så småningom (nu när allt vad student heter är över - jag har haft det jättebra och knappt någon matångest eh) gå över till en LCHF-kost istället för atkins eftersom det är mycket lättare, även om det må ta längre tid. Dessutom mår magen bra av en sån kost, utan att man är döextrem hela tiden.
(oj vad händer - vi har noll kontroll. kontrollera maten. gör något bara. bli smal. snart tappar vi ändå greppet).
Perfekt! Jag måste få lite sjäkvkontroll och massor av disciplin, sen är jag där. (ge mig mina smala armar tillbaka! jag saknar dem jättemycket)
fixtrix
Jag är taggad!
Jag har ätit jättemycket mat idag. Det är bara för att jag är ensam och har så mycket att fixa. Jag måste fokusera och ha disciplin. Tänker hela tiden på hur lätt det är när man bara käkar det man känner för och gör som man vill. Allt är så sjukt enkelt och jag vet det verkligen. Oj, jag är sugen på choklad - då går jag till ICA och köper choklad då. Jag älskar verkligen mörk choklad. Det är inte så jättemycket kolhydrater i det. Jag funderar hela tiden på om jag ska köra någon lättare dietmetod och inte superduperextremisera mig. Men jag vet inte. Vad borde jag? Borde jag kanske köpa fet youghurt, bröd som innehåller lite kolhydrater och äta mörk choklad och hallon? Jag blir så extrem. Jag gick och köpte sockerfri sprutgrädde (skitlite kolhydrater = asbra!) som jag blandade med chokladpulver med typ nästan inga kalorier. Det blir som chokladmousse och man stillar lite chokladsug. Galet gott! Jag vet att jag kommer klara det här. Jag vet att jag kommer bli megasmal och jättesnygg. Jag funderar bara: ska jag fuska på min skiva? (jag vill verkligen inte) och ska jag fuska på min student? (jag vill absolut inte) Help me. Jag behöver verkligen känna pep i ryggen
Blondinen är perfekt. Typ som jag såg ut förut. (och som jag kommer se ut när sommaren är över!) Yes!
Nu kör vi!
Missa inte frukost bara
Jag ska tänka lite nu. Sen ska jag känna och välja och besluta.
I'm back on a diet
Jag trodde det skulle börja med att skita sig imorn. Det är pizza i skolan. Pizza är rätt nice. Jag brukade bara äta ovanlagret när jag körde min diet. Det skulle jag kunna göra imorn iofs. Men jag skiter i det istället. Jag skiter i att dra på lunchen menar jag. Det är väl onödigt. jag kan vara uppe sent istället, om jag tycker om, och så kan jag sova bort förmiddagen som jag gillar att göra. Imorgon ska jag till läkaren igen också. Och kolla magen. Och imorgon börjar dieten! Nu ska jag bli smal igen. Jag är sjukt fokuserad och motiverad. Inget kan stoppa mig. Okej jag kommer antagligen bli tvungen att fuska i och med studenten och skiva och så. Huvudregeln är att inte käka något jag inte gillar eller är sugen på. Och tro mig jag är lyckligt lottad, för jag har sedan barnsben hatat tårta, kakor, saft och läsk. Okej jag gillar matpaj, men det lär bli buffé och jag kommer bli smal! Bingo. Jag vet att jag kommer bli råsmal. Hehe sjukt taggad jag blev då. Men allt äckligt fett på mina ben som aldrig funnits där förut kommer att försvinna. Det känns bra. Jag låter äckligt utseendefokuserad nu. Ledsen - men detta är enda gången jag någonsin är det. Därför känns det okej på något vis. Jag tänker augusti. Hur ska jag göra i sommar då? Misstänker att mina farföräldrar kommer vara på mig med mat. Men lyckat, alla vet att jag har superproblem med magen. Hoppas jag hinner besöka en dietist innan jag drar - då kan jag alltid dra det kortet ur ärmen "jag har varit hos dietist". Great! Undra vad jag köra till frukost imorn. Avocado tror jag. Det är gott och fett. Testa!
Vi börjar från noll
Jag åkte upp till akuten för att kolla magen. Pallade inte längre. Det blev för mycket. Eller mamma ringde och då grät jag för att jag mådde så dåligt, så hon kom och hämtade mig och körde upp mig på sjukhuset. Jag fick sätta på mig sjukhusskjorta och ta piss- och blodprov. Jag pratade med läkare och sköterskor. Ingen kunde hjälpa mig. Sen åkte jag hem. Körde lite tabletter med syrehämmande effekt. Antar att det är därför jag inte haft lika ont i magen. Jag sket i fastan, vilket var en seger för mig själv. Seger över straffet mot min feta kropp. Eller något i den stilen.
Jag har bestämt mig. Egentligen borde jag ha möte med en dietist, men jag orkar inte fixa. Måste få remiss och det tar bara massa tid. Kanske ordnar det till hösten eller sommarslutet. Min mage mådde faktiskt som bäst när jag körde noll-kolhydrat-modellen. Okej jag ska inte göra det för jag kommer rasa i vikt som en idiot och det är inte en hållbar lösning (dvs förr eller senare måste jag bryta, vilket kommer resultera i hetsätning). Jag tänkte köra en mild low carb-modell. Det känns rätt schysst. Har börjat träna lite mer också. När jag har köpt skor kommer det kännas tryggt - då kan jag springa i sommar. Jag kommer må bra. Okej, jag kommer sakna friheten att trycka i sig pizza, men jag måste tillåta mig själv att ta kontrollerade pauser utan att jag ballar ur och tror att allt är förstört. Fokuserar jag och tänker på att jag gör det för min egen hälsa (magen) då kommer det funka. Bloggen får bli min pep. Det är faktiskt inte bara min smal-tanke som gör det. Jag ska kolla uppläggen så jag vet vad jag kan käka då. GREAT. (Oj, vad står högst upp om dieter - whatever). Ska käka kolhydratrikt nu (men inte hetsa), så börjar jag så småningom.
Borde jag inte egentligen?
Egentligen borde jag inte va? Men rätt skönt att tappa pyttelite till studenten i alla fall. Inte å nice att alla er att amn blivit fet, även fast typ alla redan lagt märke till det. Tror de att jag blivit deprimerad eller? Åh vad jag har lust att komma tillbaka efter sommaren (jag ska vara borta) och vara skitsmal, smalare än förut. Ingen säger nåt när jag är fet - förutom familjen. Då kommer nog ingen våga säga något när jag är skitsmal. Jag ska inte superfokusera på mat. Jag ska fixa en hållbar lösning. Träning - jag vet. Men jag börjar såhär medan jag rensar tankarna. Jag ska sluta äta sött.
Jag mot maten
PS. Han är bra, för han fattar att jag inte håller ihop och att man inte kan blunda för kraschen utan måste hjälpa mig. sjukt bra kille man kan hitta måste jag säga, men komplikationerna tär på psyket och hälsan. mjao
Jag är tjock
Snygg och smal. Ångest för att man vet att man var smalare förut. Och det var inte ens svårt liksom. Okej jag msåte göra något, men vad? Hur? Jag msåte bestämma vilken taktik jag ska ha hjälp mig. piss
Jag tänker inte gå tillbaka
Jag skriver bara konstigheter för jag är så trött. Jag har verkligen träffat världens sötaste kille. Han är romantiker och sjukt skön. Han har de perfekta dragen och är den alla tjejer vill ha. Alla. Alla pratar om honom och det är lite smådrygt på sätt och vis. En tjej sa något i stil med att jag skulle bli intresserad av honom om han var intresserad av mig. Och vissa bara jag fattar inte ... Han liksom! Fast det är hemligt så nästan ingen vet. Det är det bästa efter omständigheterna.
Jag väger mig aldrig.
Heja kroppen och knoppen!
Det är skönt med Honom. Han är bra. Vi är bra. Men ändå vet vi att det inte funkar just nu. Jag vet inte vad lösningen är. Vi kan inte ha en relation just nu. Snart åker jag utomlands i två månader och sen flyttar jag. Fast det är inte det som spelar roll. Ingen kommer få veta vår story. Den är hemlig. Jättehemlig. Och vet ni vad jag ska göra nu? Jag ska plugga! Och innan dess ska jag kanske dra en vända förbi McDonalds och köps något gott. Kanske kikar förbi ICA också. Vad ska jag köpa?
