Jag är tjock
Snygg och smal. Ångest för att man vet att man var smalare förut. Och det var inte ens svårt liksom. Okej jag msåte göra något, men vad? Hur? Jag msåte bestämma vilken taktik jag ska ha hjälp mig. piss
Nej! Gör inte maten till en fiende!
Jag fattar vad du menar. Jag vill också ha en hållbar lösning, vill gå ner i vikt, vill vara smal, inte egentligen för att jag vill vara smal, men för att jag inte orkar ha denna JÄVLA ÅNGEST över att jag inte är det, om du fattar, jag orkar inte vara tjock. Jag vill bara inte behöva tänka på det.
Hållbara lösningar. Jag letar också efter dem. vi måste hitta balansen! Tänk så här: vi har bara ett liv. punkt. Ärligt talat, vi är ett stycke kött och vi tror att vi är odödliga, men vi kommer att fösvinna. Jag orkar inte tillbringa mitt enda liv med att försöka kontrollera min vikt, när jag i slutändan bara ska ruttna bort ändå. Det är så ytligt! Jag vill skriva, jag vill leva MEN för att kunna göra det så KAN JAG INTE VARA TJOCK för då har jag sådan ångest över det. Jag vill bara hitta en vikt, en livsstil när jag är nöjd med mig själv så att jag slipper tänka på mat. det betyder varken för smal eller för tjock.
Ät mat. Om du har ångest, skär i så fall ner på kakor, bullar, söta saker, russin, saft, läsk, godis allt det där. Men vad du än gör: SLUTA INTE ATT ÄTA. Du gör dig själv en otjänst: människokroppen fungerar så att efter varje ny svältperiod så blir fettcellerna i kroppen bättre på att lagra fetter = resultatet av många hetsbantningar är att du blir fet ist. (har jag märkt av lite faktiskt). Alltså: ät mat, minst 800 kcal om dagen. Frukost, middag ngt mellanmål däremellan.
Träna. Hitta en träningsform som ger dig positiv energi och inte ångest. Är jogging en plåga för dig, skippa det i så fall. Kanske passar simning bättre för dig då, eller långa promenader med mp3:n i öronen? Promenader fungerar för mig. Lever ett väldigt intensivt liv: pluggar på dagarna (eller borde), jobbar på eftermiddagarna och kvällarna och skriver på nätterna. Att promenera hem från jobbet ger mig avkoppling och samtidigt blir det lite motionerande i a f.
Sov. Ärligt talat, det finns vissa saker som vi inte kan strunta i: mat, sömn, närhet. finns ´säkert fler. De blir några slags grundstenar, och om du tar bort någon av dem så rasar allt. Man blir fucked-up och det slutar bara med att man vill skada sig själv eller något. Så sov: vila. Försök att lyssna på dig själv. Vad vill du? Du är i början av ditt liv: vill du göra maten till den fienden som du ska ägna ditt liv till att besegra, eller vill du göra vackra saker i livet?
Kampen mot maten är en fruktlös kamp. den går i cirklar: du lider i flera år och pendlar ändå mellan samma siffror på vågen, vad spelar den där pendlingen för roll egentligen? Vem har du hjälpt genom att svälta dig, gå upp, svälta igen o.s.v.?
Sanningen: ingen. Du har bara skadat folk om du har det som din kamp: din familj, dina vänner, din omgivning, andra i samma situation. Men viktigaste av allt, det största sveket: den su har skadat mest av alla är dig själv. Och det är oförlåtligt.
Jag tror (vill tro iaf, har lite svårt att leva efter mina egna ideal) att den största plikten som du har mot någon här i världen är plikten mot dig själv. Du är SKYLDIG dig själv och alla andra att älska dig själv, eftersom om du inte älskar dig själv, hur ska du kunna älska någon annan då, och hur ska någon annan kunna älska dig?
Det är inte självgodhet jag menar, det är respekt. Du ska i alla fall respektera dig själv och din kropp, det är det bästa du har, det mest fantastiska du någonsin kommer att äga. Din kropp.
Ledsen för lång kommentar. Den var väl lika mkt riktad till mig själv som till dig: jag sviker mig själv på alla punkter, gång på gång. Vad jag ville säga är bara att jag önskar att du verkligen försöker att inte skada dig själv. vi måste börja tycka om oss själva, hitta balansen.
Vi är värda att vara lyckliga, både du och jag, men det är nog svårt att bli det om man bara fortsätter att motarbeta sig själv hela tiden.
Ta hand om dig, skriv gärna om du vill prata.
Kram
