Det svänger för mycket
Vissa stunder vill jag bara skita i att äta, bli jättesmal och chocka alla som tror att jag blivit en osund tjockis. Jag hatar att jag inte längre är den smala. Jag hatar att jag spårade ur. Jag hatar att jag saknar disciplin och självkontroll. Kan inte någon bara spola bort alla felsteg? Jag vill ha en kram. Jag vill prata. Är det bara jag som är svag och behöver någon att stödja mig emot? Hur tänkte jag att jag någonsin skulle klara mig själv hela livet? Som om jag skulle kunna leva ett stabilt liv.
Jag tror jag vet vad lösningen är. Jag tror det är dans. Jag tror jag borde börja dansa. Jag borde göra något som jag kan lägga all min extraenergi på och som jag älskar att göra. Då får jag en snygg kropp. Problemet är att jag omöjligt kan dansa i nuläget. omöjligt. Jag tror dans skulle kunna vara min räddning.
Hej igen!
Känner igen mig så mkt i det du skriver. Att man pendlar så snabbt. Ena sekunden så orkar man inte bry sig, och i andra senkunden vill man bara sluta äta helt, bli den smalaste för att chockera alla runt, bevisa någonting. Känner så hela tiden, tror att "sånna som vi" alltid kommer att pendla, man kan inte få brot det. Därför måste man lära sig att göra rätt val när det faller på och man vill svälta sig.
JAg måste ha någonting som jag älskar att göra så mycket, att varje gång jag överväger att svälta mig så är detta något tillräcklgit starkt för att jag ska välja att inte svälta mig.
Fattar du vad jag menar?
Jag har hittat min livlina som jag får klammra mig fast vid varje gång det faller på. Det gäller att du hittar din. Om det är dans - satsa på det. Varför är det omöjligt? Kan det vara så att du försöker hitta ursäkter för att inte hitta din livlina? Så var det för mig i början... JAg ville inet "överge min sjukdom" (är fortfarande rädd när jag väljer att äta ist för att inte göra det) för när jag inte "är sjuk" så känner jag mig så svag och värdelös, men man måste våga! Det är så värt det!
Livet är vackert, så snälla du och snälla jag:
Låt det vara vackert.
