the secret life

Jag borde vilja gråta för att situationen är som den är. Hur hamnade vi här? Vad tänker Han nu? Saknar han mig kanske? Jag tror det var smart. Jag tror det är smart. Sant. Men jag tror vi måste korrigera verkligheten lite. Man kan sticka sig på hörnen om man inte slipar - aj. Jag är ingen bomb-explosion-nu-är-jag-kärast-i-hela-världen-människa. Men jag tycker otroligt mycket om honom. Och allt är som det ska vara och jag vill vara med honom. Och jag saknar honom. Och jag grät när han gick. Vi bestämde tillsammans och vi vill inte glömma vi vill gå sakta osynligt. Allt är mest konstigt, men allt som har med mat att göra är lungt (fast jag har inte tränat på snart en månad och det känns i kroppen - den är trött). Maten är min vän. Kanske kommer jag kunna använda mina jeans igen utan att försöka, men bara genom att äta sunt och må bra. Hoppas hoppas det funkade ju förut

Jag är fri! Fri fri fri. Jag har klarat att släppa allt och flyga. Och jag är förälskad. Aldrig förut har jag känt såhär. Det pirrar i magen och jag saknar Honom. Första daten igår och nästa på torsdag. Massor av killar har jag träffat och jag har tyckte om dem och jag har trits i deras sällskap, men det har alltid funnits en spärr och inte såhär. Jag tycker om honom för mycket. Jag aldrig förstått att tjejer måste prata så mycket om killar. Jag har trott att det var något jag misade när jag var 14 typ. Jag vill bara prata med alla - fast det gör jag inte. Det är galet. Jag längtar till torsdag (sista april och kaos i vanliga fall). Jag saknar mina jeans. Min brorsa har fixat en schysst träningsprogram till mig. Hoppas de passar igen till sommaren! Fast det viktigaste är att jag mår bra och det gör jag verkligen nu. Livet leker! Jag vill krama Honom jämt.

Jag är påväg tillbaka. Mat spelar ingen roll längre. Jag tror att jag kommer landa på en må-bra-vikt. Och jag bryr mig inte längre hur jag ser ut i kroppen för det viktigaste är att jag har hälsa och är lycklig och det är jag nu. Min mage är inte helt återställd sen Indien, men det funkar ändå. I'm stronger now! Thank God!

Och jag har messat med Honom i tredagar i sträck och jag smsar nästan aldrig i vanliga fall och det har gått från det ena ämnet till det andra och spårat ur och varit jättekomiskt och nu är det som vi bara lär känna varandra över sms för att vi aldrig träffas. Undrar just hur det blir när vi ses. Det blir bra. Det kommer bli bra. Och vi vill spela spel mitt i natten och sen ska de ha grillfest. Jag är lite pirrig. Tänk så träffar jag honom imorgon. Jag måste vara fett snygg hehe.

Jag älskar våren. Jag älskar värmen. Jag älskar alla människor runt omkring mig. Jag älskar vinden. Jag älskar solen. Jag älskar sången och melodin. Jag älskar orden. Jag älskar cykelturen och farten. Jag älskar dagarna. Jag älskar nätterna. Jag älskar vänner. Jag älskar Jesus. Jag älskar filmkväll. Jag älskar syskon. Jag älskar familj. Jag älskar skrivandet. Jag älskar drömmarna. Jag älskar spänningen. Jag älskar resor. Jag älskar livet. Jag hatar mat.


(Varför pirrar det i magen när jag tänker på Honom? Jag vet att Han tycker pyttelite om mig i alla fall. På sätt och vis lite jobbigt om jag träffar Honom idag, för allt har slagit snett och inget blev som vi tänkte. Det kommer kännas taskigt. Jag vill inte göra Honom besviken. Fast det snackas och det lyckades vi med idag. Bra. Ska säga det.)

Okej. Jag får ta tag i allt när jag kommer tillbaka efter påsklovet. Det känns bra iaf. Jag måste ta tag i det, för jag är tjock och jag trivs inte i min kropp. Det skulle vara enkelt som förr. Eftersom det var så lätt att skippa att käka går man nog ner rätt mycket bara genom att skita i det rätt mycket under en månad. Och det är ju schysst. Sen får man väl börja äta lite mer sakta men säkert. Jag gillar mitt schema i skolan eftersom det innebär:

Måndag: lunch
Tisdag: - (eventuellt lunch)
Onsdag: -
Torsdag: lunch
Fredag: -
Lördag: -
Söndag: -

Sen kanske mamma och pappa absolut tycker jag ska komma och äta hos dem någon dag. Men annars blir det väl mest sallad och gurka om jag tycker jag inte pallar längre. Lägger väl till nån måltid också I guess. Kommer dra ner på träningen. Ska nog främst träna de dagar jag får i mig mat (fast ska ändå cykla en hel del). Det är konstigt för jag köper mat bara för att jag får ångest över mig själv att jag inte vill ha och att jag inte har aptit. Piss. Svagt.

Ingen frukost, men godis i skolan. Smart, jag kommer bli tjock. Det känns som ett svek att jag själv är fast i träsket samtidigt som min kompis är det. Min klasskompis har haft ätstörningar jättelänge. Och vi pratar om henne. Och de förstår inte hur hon kan tänka så. Och de förstår inte varför folk peppar varandra. De fattar ingenting. Jag tvingas hålla med. Men jag tycker inte det är sjukt. Fast det är sjukt.

Som vanligt då. Tillbaka i gamla spåren. Jag hade ingen aptit som vanligt, men jag tvingade mig själv att äta godis. Jag åt massa godis. Sen åt jag middag dessutom! Och efter det godis igen. Hur ska jag någonsin kunna använda mina byxor? Jag tror det smartaste är att träna, måttligt visserligen, och äta så lite mat som möjligt. När jag är ensam är det chill. Jag har inte ångest för att äta mat egentigen. Tycker bara det är sjukt jobbigt såhär efteråt när jag hetsat bara för att vara social och normal. Imorgon är det efterrätt i skolan. Kanske bäst att skippa frukost. Eller bara äta pyttelite sallad. Egentligen är det bra att äta pyttelite men regelbudet. För när man är utan mat för länge sätts kroppen i svältläge och då tar den verkligen upp ALLT den bara kan när man väl käkar. Jag kommer hur som helst vara kontrollerad på Indienresan antar jag. Måste äta regelbundet då. Men det får väl bli miniportioner. Jag blir lätt mätt. Och det är ju bra.

Det är läskigt lätt att inte äta. Inga lektioner idag förrän på eftermiddagen innebar såklart varken frukost eller lunch för mig. Ganska skönt, eftersom jag inte vill äta fjantigt pyttelite så alla bara: VA? Jag åkte iväg med kusinen efter skolan - till Ikea. Det var provsmakning på pizza. Jag tog två bitar för jag var hungrig. Och jag är nästan aldrig hungrig. Jag blev mätt av det. Mat var gott för att jag var hungrig. Jag vet att man behöver mat. Men det känns inte som det när kroppen inte ropar efter det. Jag är lite rädd för att träna utan att käka. Min träningshjärna säger emot det - jag har trots allt tränat hela livet.

Imorgon har jag ett jättestort prov i Bi B. Slutspurten nu inför studenten. Jag kan ingenting och jag måste få MVG. Egentligen har jag bara lust att skita i det. Jag är så sjukt skoltrött. Ge mig en uppgift - låt mig skriva en text. Om jag skiter i provet kommer jag inte till skolan förrän efter lunch och då behöver jag inte käka. Smart. På fredag är det lax och efterrätt i skolan. Lyxigt värre. Jag som hoppas kunna använda mina största par jeans då.

Jag har inget problem med att inte käka mat. Men jag vill inte göra det här egentligen. Det känns som en sista utväg. Jag tycker bilderna på supersmala människor är äckliga. Jag vill inte bli sådan. Och jag ser när jag blir smal och då blir jag rädd. Jag har kontroll. När jag gått ner lagom blir det en livsstilsförändring. Jag kanske ändå fegar ur efter ett tag. Jag väger mig aldrig. Jag vet itne vad jag väger. Vikt spelar ingen roll så länge man är nöjd med sitt utseende. Knasigt att jag börjar redan nu, för jag kommer ändå gå upp under tiodagarsresan i Indien. Man kan inte äta en fjärdedels frukt en gång om dagen liksom, eller ett salladsblad. Då kanske jag ändå inte kan ha mina brallor när jag kommer hem igen.

  
Jag var så sjukt nöjd med min överkropp. Det har jag alltid varit. Den är så liten och smal. Nu är den inte perfekt som förut, men det är inte där jag behöver tappa fett. Min rumpa är groteskt enorm och mina ben har alltid varit muskulösa. Men fettet från rumpan och höfterna ska bort. Heja beach 2009. Jag vill bara inte att någon ska märka. Tur att jag bor med syrran. Vi är nästan aldrig hemma samtidigt och hon skulle aldrig kontrollera mig (jag menar hon märkte inte ens av när jag fastade?). Jag käkar typ i skolan. Men jag käkar lite och jag har alltid ätit massa. Min kompis har också fått sämst aptit så hon vet hur det är. Fast nu kan hon käka igen. Jag orkar inte att folk ska påpeka att jag inte äter. Inget är gott. Därför äter jag inte. Plus att jag ska bli smal såklart. Varför blossar mina kinder?  Jag blir alldeles varm (sjukt skönt att kunna skriva ut allt man hållt inom sig hur länge som helst - bloggar i en annan blogg också, men kan bara skriva i koder då). Konstigt att jag inte fattat tidigare. Enda sättet att tappa vikt är väl att äta mindre - eller att skita i att äta. Jag funderar på vad för träning jag ska köra imorgon. Det komiska är att trots 0 mat idag var jag hur pigg som helst och sjukt speedad. Jag tror det har med våren att göra och träningen och cyklingen. Jag avskyr morgnar. Blir inte pigg förrän på kvällen. Varför glömmer jag jämt bort hur bra jag mår av träning på morgonen? (och då snackar vi inte tönt-yoga där man somnar och fryser, utan energikickpass).

På något vis vill Han ändå ha med mig att göra. Omständigheterna till trots. För varför ska Han ringa mig när han redan pratar med ordföranden? "Hej ordföranden. Juste det där ja. Jag ringger Henne och pratar om det". Ordföranden är söt. Hon blev skojsur. Hon sa "Du kan ju ta det med mig?". Men han ringde ändå. Hoppas vi ses på fredag. Jag vill fortfarande lära känna honom, men jag kan itne vara för speedad. Eller kan jag? Han är sjukt seg i telefon. Vi pratade två gånger. Andra gången ganska länge. Vi håller tummarna. Jag är inte kär, men jag är nyfiken. Jag älskar allt som är spännande. (Och det har inte varit bra alltid - vi tänker på det en annan gång).

Jag åt lunch igår. och frukost. idag har jag ätit nästan ingenting. Tuggummi och pyttelite på lunchen. Jag har ingen aptit. Ingenting är gott. Jobbigt. Jag trodde jag skulle tycka det var asjobbigt att någon gång skita i att äta. Förut när jag fastade höll jag på att gå under psykiskt sett. Nu kvittar det bara. Jag har ingen lust att äta. Och bara därför blir jag rädd att äta alls. Jag tror at jag ska börja hetsa som jag alltid gör när jag får i mig kolhydrater. Jag har varit i skolan sen halv nio. Nu ska jag cykla hem. Bråttom. Skolan stänger snart. Asmycket plugg och jättemycket inför resan.

Jag har en plan. Jag åker till Indien på lördag och kommer leva på pizza där, men det hindrar mig inte från att börja nu nu nu.

Träningsplan:
Jag har tränat hela mitt liv och jag älskar det. Problemet är att de enda jag hinner med är småtråkigt gym. Jag vill träna för att det är roligt och jag vill springa.
1. Cykla överallt. Cykla jämt. Våren är här och cykling är träning man inte tänker på.
2. Ta trapporna och inte hissen. Visst, ingen markant skillnad, men vi har galet mycket trappor i vår skola.
3. Kör en varierad träning med både gympapass, löpning och gymträning.

Ungefärligt veckoschema
Måndag: Cykla till skolan, PM-pass, kika in på gymmet en sväng och kör lite sit-ups eller löpning
Tisdag: Cykla till skolan, cykla till spelningen (långt!), (dra på pass med mamma om jag pallar)
Onsdag: Morgonträning på gymmet, cykla till skolan (om jag har skola)
Torsdag: Cykla till skolan som vanligt, Boxer-pass
Fredag: Morgonträning med intervallöpning, cykla till skolan, eventuellt ett gympapass
Lördag: Dansa och gymma och cykla
Söndag: Cykla till kyrkan och gymma om tid + vilja finns.


Träning NU. Plingplong.

Igår spårade jag ur som vanligt och åt 200g choklad - minst. Sen hetsåt jag massa vitt bröd och tre knäckebrödmackor. Men jag gick såklart tillbaka till dieten imorse. Jag har köpt skitäckligt snacks - fettsvål. Det innehåller 0 kolhydrater. Det var därför jag köpte det. Ibland vill jag bara bli supersmal. Då känns det lika att bara köra på dieten ills jag når mit mål. Men samtidigt vill jag ha en långsiktig lösning. Jag är trött på planerna som inte funkar. Jag har ingen disciplin kanske. Undrar just om jag ska äta paneringen på fisken idag. Jag brukar inte göra det, men ska jag sitta och peta i maten mår jag illa över mig själv. Idag ska jag nog äta peneringen. Känns bra, förutom att jag går upp i vikt av det eftersom min kropp får i sig så lite kolhydrater att allt lagras i fettet så fort man äter något. Illa. Det kanske är en bra upptrappning - att typ käka kolhydraer lite smått. Jag funderar på att börja köra turkisk yoghurt med hallon till frukost. Det är lite mer kolhydrater än makrill i tomatsås eller ägg. Jag kan äta det ibland i alla fall. Jag ska lägga upp en matplan snart. Men nu är det lunch. Jag är inte ens hungrig. Har varit massa sjuk och haft noll aptit på aslänge. Jag äter bara för ätandets skull.