the secret life

Do never try a diet. I did, and here I am.

Borde jag inte egentligen?

Okej. Fasta är skit egentligen skit och man blir fet om man hetsar fastar hetsar fastar hetsar fastar. Men jag har fått höra att jag borde köra fasta för att vila min förstörda mage. Jag tror det är bra också. Men jag tänker inte direkt fasta. Jag tänker köra mer fruktfasta/grönsaksfasta. Alltså ingen riktig fasta, utan jag tänker äta frukt och grönsaker som är milt för magen. Plus att jag kanske drar en kaffe eller nåt, då och då. Kör jag riktig fasta är det sjukt svårt att bryta den eftersom jag verkligen inte vill äta då. Dessutom är jag lite snäll mot min kropp nu också eftersom jag vet att magen definitivt behöver lugna sig. Eller så är det för att jag saknar kontrollen. Jag försöker få balans i mitt liv. Jag är så extrem i allt jag gör. Sover ingenting och är extremt social. Jag gör precis det jag känner för just för stunden. Jag tränar skitmkt eller inte alls. Jämt svart-vitt. Jag övar mig. Det är därför det är bra att inte superfasta heller. Jag blir bättre och bättre på att leva i balans i ett gråzons-Sverige.


Egentligen borde jag inte va? Men rätt skönt att tappa pyttelite till studenten i alla fall. Inte å nice att alla er att amn blivit fet, även fast typ alla redan lagt märke till det. Tror de att jag blivit deprimerad eller? Åh vad jag har lust att komma tillbaka efter sommaren (jag ska vara borta) och vara skitsmal, smalare än förut. Ingen säger nåt när jag är fet - förutom familjen. Då kommer nog ingen våga säga något när jag är skitsmal. Jag ska inte superfokusera på mat. Jag ska fixa en hållbar lösning. Träning - jag vet. Men jag börjar såhär medan jag rensar tankarna. Jag ska sluta äta sött.

Fruktfasta/grönsaksfasta tycker jag låter som en bar ídé - om det verkligen är främst för att vila magen och inte för att dämpa ångesten. Hitta balansen igen (fan vad jag hatar det ordet - balans) och därefter kan du göra små förändringar som gör att du når den vikten du vill ha. Jag tror att det fungerar! Det är nog min plan i alla fall.



Jag vet att det är lockande att gå p åextrema dieter och överträna - så ser man ju resultat snabbast, men ärligt talat, håller det i sig? Är också sådan svart-vitt människa och för mig håller resultaten i alla fall inte om jag har nått dem med svältkost och överträning. Det handlar om att bygga upp något hållbart.



Jag är glad över att du verkar ha hittat en kille som ser dina problem och som vill hjälpa dig. Sj har jag inte vågat berätta någonting för min BF. Han har frågat (han blev lite misstänksam i min förra svältperiod) men jag har förnekat. Varför? Jo, för att den här "egenheten" hos mig har redan förstört så många relationer... Låt honom hjälpa dig!



kram

jag tror jag vet hur det är - det du skriver om att det är som att du måste ha obalans i någonting du gör hela tiden. Jag måste också ha det så, när allt annat är bra så kommer matspökena tillbaka igen - som på sommaren när jag inte behöver oroa mig för skolan, eller när det går bra i kärleken och resten av livet. Det är som att jag på ett omedvetet plan "vill" ha problem på något sätt. Hänger du med? Jag är nog kind of a dramaqueen, även om jag inte vill vara det och pressar tillbaka allt som kan avslöja att jag är det.



Jag har haft problem med maten från och till i sju år nu. Jag har gått på otaliga svältdieter, ätit mindre än 700 kcal om dagen i månadsperioder. Inte en enda gång har mina föräldrar eller min syster misstänkt det, inte frågat.



Hur som helst. jag tror jag vet botemedlet för mig, det kanske hjälper för dig också: att spela teater. Att få vara "drama queen" på scengolvet ist för i sitt eget liv är så mycket bättre - på scenen behöver man inte ta konsekvenserna av det. I höstas, när jag började i en underbar teatergrupp (har alltid hållt på med idrotter innan, så har inte haft tid) så slutade jag att bry mig om maten i nästan fyra månader. Fyra månader utan att jag tänkte alls på vad jag åt! Det var jätteskönt, och visst, jag gick upp till 58 kg (fr. 55) men det gjorde liksom ingenting. Jag brydde mig inte.



Så träffade jag en gammal klasskompis som har väldigt allvarlig anorexi och alla tankar jag pressat undan under alla år kom tillbaka. Kämpar för att ta tag i det en gång för alla nu, när jag ids.



Tråkigt att höra det där med att du kommer få vara ifrån din kille så länge. Men jag är säker på att om er kärlek/vänskap är värd att kämpa för så kommer ni att klara det.



Jag tycker inte att du ska lida under hela sommaren bara för att du vill tappa de där kilona. Gör istället så att du ändrar på små saker, varje vecka, eller kanske två saker varje vecka. Kämpa på att de förändrignarna ska hålla i sig.



Om du äter mkt sött exempelvis, säg då att du inte ska äta sötsaker, utan att bara vid ett tillfälle i veckan äta ngt sött. Men det räcker inte: du måste ge dig själv handfasta instruktioner om vad du ska göra ist när sötsuget kommer. Dricka vatten, ta en frukt, ta en promenad et.c. så att du inte blir sittande där med sötsuget som till slut slutar i hets.



Om du bara har tålamod och viljan under lång period så kommer det att ge resultat. Det är bra att du cyklar varje dag! Det märks i det långa loppet, jag lovar. Misströsta inte för att du inte ser ngt resultat direkt.



Fortsätt cykla.

Sluta ät sött.

Drick mkt vatten.

Promenera.

Ät bra mat, god mat, av bra råvaror.

Mkt grönsaker gör maten smakrik och mättande utan att det blir för högt kcalinnehåll.

Sov bra.

Drick alkohol måttligt.

Rök inte.

ta inga dietpills.

sätt upp små veckopreojekt, ex. göra 90 situps varje morgon i en vecka. Kolla sedan hur det blev. Var det ngt som gav resultat? Mådde du bättre eller sämre? Om du är nöjd, gör det till en konstant vana, om du var missnöjd, prova ngt nytt.



Har du några tips?