Jag kan lika gärna bli lite smalare

Egentligen tror jag inte på förbud, som att utesluta viss mat och sötsaker. Men det är den lättaste utvägen. Önskar att jag hade Honom här nu, fast han skulle bara säga till mig att jag är snygg som jag är nu och inte behöver ändra på mig alls. Han skulle säga att jag skulle träna för att jag mår bra av det. Han skulle säga att han älskade mina former. Han skulle inte ljuga, han skulle mena det. Jag är snygg som jag är just nu. Snygg men inte perfekt. Ibland älskar jag bara smala armar och trimmade ben som jag hade. Det är enkelt. Det är så sjukt enkelt att bli slim igen. Jag kan inte dansa eftersom jag reser så mycket med jobbet och aldrig är på samma plats regelbundet. Annars kunde jag dansat bort all skit och inte behövt tänka lika mycket. Upp och ner - det är så det går. Jag kan visst bli smal och snygg igen. Jag orkar inte komma hem på besök och höra deras ord "oj har du lagt på dig lite?" "du är lite rundare än sist va?". Om jag blev stört smal skulle de fatta faran med orden. Då skulle de lära sig en läxa och inse att verkligheten andas ätstörningar i deras liv också. Fast jag vill inte låta dem göra mig till ett offer. Orkar jag satsa på att bli lite smalare? (nej egentligen inte) Jag kommer bli så ledsen om jag inte blir det. Vill bara kunna ha mina gamla jeans igen, men jag veta tt jag måste byta livsstil då. Det är minst lika jobbigt nu (om inte jobbigare) än när jag undvek viss mat bara för att bli smalare. Kanske ska testa en mindre extrem metod - fast det funkar säkert inte. Dessutom kommer jag leva på mackor periodvis - eller så byter jag ut det mot frukt. Jag ska tillåta mig själv att äta frukt. Jag ska sluta äta godis. Tuggummi är bra. Kaffe är gott, men vätskedrivande. Okej, jag ska uppdatera bloggen med tiden. Jag tror jag håller på att fatta ett beslut. Egentligen vill jag inte vara fast i spiralen, men jag mår dåligt bådde fysiskt och psykiskt hur som helst, så jag kan lika gärna satsa på att bli finare. (jag ska inte paja kroppen. jag ska bara testa att bli sund och äta smalmat). jag vill springa. nu. mitt i natten. om jag sover nu kan jag gå upp och springa imorgon på morgonen. Innan vi reser iväg igen. Om jag känner för det vill säga. Jag har hetsätit godis hela kvällen så jag vill spy. Jag är egentligen lycklig och mitt liv är världens bästa. Det är sanning och jag ljuger inte för mig själv. Mitt liv är verkligen perfekt och jag har verkligen allt. Jag gjorde bara en tabbe och jag bryr mig för mycket nu. Jag älskar massa människor. Jag älskar mitt liv.


Inte så smal, även fast det är snyggt (men jag gillar mina kurvor)

Kommentarer
Postat av: V

Hej!



Jag blir så sjukt ledsen när jag läser det du skriver. Riktigt sjukt jävla ledsen, för det är som att se sig själv i en spegel. I det du skriver ser jag mig själv, men det är en bild jag inte vill känna igen. Men jo, det är jag:

det är mina tankar,

det skulle kunna vara mina ord,

det skulle kunna vara min ångest och mitt helvete.

(Det är min ångest och mitt helvete)



Jag lever i självbedrägeri och jag vill inte inse det.



Är du verkligen lycklig? Jag frågar mig själv lika mycket som jag frågar dig?



Är du verklgien lycklig? Skulle du hålla på som du gör om du verkligen var lycklig? Skulle din värld trasas sönder av kommentarer som "Du har allt gått upp lite i vikt va sedan vi såg dig sist?" (det gör min) om du var lycklig?



Jag intalar mig själv att jag lever ett jävligt bra liv: jag pluggar det jag vill, jag gör det jag älskar att göra, jag har sjukt många goa vänner. Det "enda" som fattas är en pojkvän, men det vet jag inte ens om jag vill ha, eftersom jag inte skulle hinna med det andra jag gör då...



Jag intalar mig att jag är lycklig för jag har det som jag har det, men igen frågar jag: om jag VERKLGIEN hade varit lycklig, hade jag haft sådan ångest för något så banalt som VIKT?



Om jag ska vara ärlig så tror jag inte det. Frustrationen över vikten är egentligen frustration över ngåonting annat, någonting djupare, bara det att det är "enkelt och bekvämt" att intala sig att problemet är vikten, eftersom det är lättare att göra något åt den. För det rä lättare att gå ner några kilon än att vara ärlig mot sig själv.



Fan.



"Det är sanning och jag ljuger för mig själv."



Vet du, jag tror att jag ljuger för mig själv.

Jag känner på mig att jag ljuger så in i helvete för mig själv hela tiden, varje dag, varje sekund. Så mycket ljuger jag att jag går på det och inte tror att jag ljuger. Men jag har börjat genomskåda mig själv nu. JAg ljuger för mig själv, jag vet inte varför.



Men jag ska sluta med det, en dag ska jag tala sanning, en dag ska jag kunna se min sepgelbild utan att avsky den. En dag ska jag ge mig själv den chans jag förtjänar. Som vi förtjänar.



Och jag ska få hela världen att se vår historia, vår jävla ångest. Det lovar jag.





2009-10-07 @ 15:57:36

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0