Tankar om Honom och mat
Ett litet steg. Försöker att inte spåra ur och sluta äta. Vissa dagar skiter jag i att äta, men då är det kamp inombords. En underbar segerkänsla, för att jag inte behöver mat, samtidigt som hjärtat gråter eftersom det inser att jag håller på att tappa greppet. Vill så gärna tappa greppet och spåra ur eftersom jag tror allt skulle bli så mycket lättare då. Fast jag vet att det inte skulle bli det. Jag är ju jättesnygg som jag är nu. Lite för mycket runt höfterna och på låren. Jag vet hur det blir. Jag har sett skräckexemplena. Jag har läst bloggarna. Hjälper psyket genom att sluta med allt godis och fika. Inga mer sötsaker i mitt liv. (Då ska någon behöva tvinga mig typ). Har varit hos läkaren. Väntar på ny tid. Hoppas jag får veta vad det är för fel på mig snart.
Har varit på besök hos familjen. Träffade Honom. Han är den finaste människan som finns. Vill bara kolla på honom. Länge. Känns bra att jag, när jag träffat honom, kännt mig så sjukt snygg. Jag kollar mig i spegeln och tänker "galet snygg jag är" på riktigt. Jag är så nöjd, så stolt och så vacker. Ju snyggare jag känner mig desto finare tror jag att jag är. Jag har hört det. Han kollade på mig. Mycket. Jag insåg, när jag äntligen pratade ut med min syster, att jag var arg på honom, och att jag faktiskt hade orsak att vara det. För att han hela tiden sett till att allt blir på hans sätt. Vart tog mitt temperament vägen? Jag har lust att komma nära och med kraft knuffa honom ifrån mig. Jag har lust att diskutera vasst, som bara jag gör. Jag vill vara sarkastisk. Jag vill höja rösten. Jag vill bli arg - avreagera mig. Varför diskuterade vi aldrig? Varför hann vi aldrig börja tjafsa? Kan allt sluta verka så sjukt perfekt hela tiden. Jag hatar bubblan vi tycktes leva i. Hade inte vi blivit tightare om vi släppte, om vi vågade konfrontera varandra? Men allt var så lyckligt att man bara gled med antar jag. När jag ser honom skrattar jag ibland för att situationen är så absurd och så ignorerar jag honom. Ibland blir jag irriterad för att han kollar så mycket på mig (inte konstig när jag är supersnygg). Men samtidigt hade jag hatat om han inte såg åt mitt håll. Jag älskar att han inte kan slita blicken ifrån mig. Jag känner mig stark när jag skiter i att kolla på honom, fast jag vill. Han är ju den finaste som finns. (På riktigt - det finns ingen finare. Jag ser sällan killar jag tycker är snygga. Just Han kan jag aldrig se nog av. Han är så fin). Kanske blir det vi. Tillslut. Eller inte. Jag har så mycket känslor inombords så det känns som att jag kommer explodera. Jag vill inte drömma om honom. Jag vill släppa honom. Jag mår inte dåligt över honom, det är bara det att han inte försvinner - särskilt inte när jag ser honom eller när omgivningen pratar om honom. Jag vill inte nämna honom, för jag ska vara så stark och okänslig. Men jag vill bara prata om honom. Massor. Jag kan inte rå för det. Vem ska jag prata med? Känns som att de tröttnar. Alla utom en. Och kanske min andra syster. Jag har knappt berättat något för henne, trots att vi är supertighta.
Dags att sova. Måste börja träna igen. Ska börja imorgon, på morgonen. Det är sämst att jag verkar ha fått astma. Varje gång jag anstränger mig får jag jätteont i bröstet. Vill inte klaga, men min kropp mår skit. Blir så arg på mig själv - alla måste tycka jag är dryg. Jag är den som vanligtvis aldrig klagar. Men min kropp är kass.
