the secret life

Det måste finnas nån normal och okej väg tillbaka till förut. Jag mår egentligen bra, men jag orkar inte se på mig själv på bilder och se att jag är rund. Jag vill inte behöva bry mig om hur det kommer se ut på bild. Jag vill sluta ångest-hets-äta bara för att jag inte orkar allt. Jag vill bara ringa ett samtal till Han som vet allt om mig och prata. Men det går inte. Jag hatar att förlora. Vi ska utvärdera när vi korsar vägarna igen, vilket är snart-datum. Det är bra att vi gör som vi gör, men jag mår dåligt av det. Ni vet när man har öppnat allt - då gör det så ont att sluta sig igen. Man vet hur skönt det är att direkt när något skiter sig finns det någon som lyssnar. Jag berättade för honom. Jag berättade om min osunda relation till mat.

Vissa stunder vill jag bara skita i att äta, bli jättesmal och chocka alla som tror att jag blivit en osund tjockis. Jag hatar att jag inte längre är den smala. Jag hatar att jag spårade ur. Jag hatar att jag saknar disciplin och självkontroll. Kan inte någon bara spola bort alla felsteg? Jag vill ha en kram. Jag vill prata. Är det bara jag som är svag och behöver någon att stödja mig emot? Hur tänkte jag att jag någonsin skulle klara mig själv hela livet? Som om jag skulle kunna leva ett stabilt liv.

Jag tror jag vet vad lösningen är. Jag tror det är dans. Jag tror jag borde börja dansa. Jag borde göra något som jag kan lägga all min extraenergi på och som jag älskar att göra. Då får jag en snygg kropp. Problemet är att jag omöjligt kan dansa i nuläget. omöjligt. Jag tror dans skulle kunna vara min räddning.